Det är vackert, det är unikt. Att det fortfarande är du och jag. Men jag vet inte om det är tillräckligt unikt, eller tillräckligt vackert för mig att stanna kvar. Om detta hade varit för två år sedan, så hade jag varit lyckligast i världen. Jag är glad, du får mig att må bra, men är du verkligen det jag behöver? Jag vet inte, men jag vill inte släppa dig...inte än.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar