Her morning elegance

Om man skulle dra undan alla ridåer, vad hade blivit kvar då? En naken själ, eller bara en riktig, ärlig... lojal människa? Man drar sig undan för att skydda sig själv, för vem vill bli slagen när man redan ligger ner. För att skydda sig kryper man ner i sin förklädnad där man blir placerad i ett speciellt fack, och det spelar faktiskt ingen roll vilket fack man tillhör. Bara man blir nerputtad i något fack, för man vill ju känna sig behövd. Någon slags samhörighet. Vad annars går livet ut på? Att leva.

Men vissa fack gör mer nytta än andra. Vad gör jag egentligen? Gör jag någon nytta överhuvudtaget? Jag tror inte mitt fack gör det alls. Jag bidrar inte med någonting till denna värld. Jag vill förändra den, jag vill hjälpa till, men istället sover jag.

Någon gång, någon dag när jag är klar med mig själv ska jag börja bidra. Jag ska hjälpa till och vara tacksam, och jag ska verkligen inte tillhöra något fack.

Timbuktu - Fluntirazepan

They’re just living in my head

Nu var det ett bra tag sedan, har haft så otroligt mycket att göra i skolan. Vart tappade jag motivationen? Långt åt helvete i alla fall. Nu måste jag sitta och skriva mitt bibelkunskapsarbete som skulle vara inlämnat i onsdags, det går bra nu. Haha bibelkunskap, ja det skulle ju kunna vara ett skämt men tyvärr är det inte det. På kära LM Engström som har "en kristen profil" så måte vi tyvärr ha bibelkunskap. Varför valde jag LM? Stort frågetecken.

Har alla människor samma ångest? Har alla människor en öm punkt? Samma ångest, nej. En öm punkt, ja. Jag har hittat min. Jag tror att jag har hittat din, och den ömma punkten är inte jag. Att din ömma punkt inte är jag, är min ömma punkt. Jag vill vara någons ömma punkt. Man söker sig verkligen till det oåtkommliga, det drastiska och dramatiska. Man vet att man mår dåligt av det, men det är vardag. Man måste ha det, annars mår man bara ännu sämmre. Eller är det spänning? 

Varför är det så lätt för människor att falla tillbaka?