Har alla människor samma ångest? Har alla människor en öm punkt? Samma ångest, nej. En öm punkt, ja. Jag har hittat min. Jag tror att jag har hittat din, och den ömma punkten är inte jag. Att din ömma punkt inte är jag, är min ömma punkt. Jag vill vara någons ömma punkt. Man söker sig verkligen till det oåtkommliga, det drastiska och dramatiska. Man vet att man mår dåligt av det, men det är vardag. Man måste ha det, annars mår man bara ännu sämmre. Eller är det spänning?
Varför är det så lätt för människor att falla tillbaka?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar