en känsla av tomhet..
Jag vill göra revolt, jag är trött. Jag vill inte mer. Orkar du? Man ger, viker ut sig. Du kan riva av ett blad, du kan läsa det utantill, det var min arm. För jag viker ut mig, för dig. Jag är utmattad av alla känslor som ständigt finns, och dem måste ju finnas för vad annars ska jag prata om? Vad annars ska jag tänka på? Att alltid komma halvvägs utan att riktigt nå målet, det sliter på mina få hjärnceller och mina sköra nerver. Ja, sedan gör ju inte min alkoholkonsumtion saken bättre.
Min kära lever, R.I.P.
Min kära lever, R.I.P.
Det är så, en låda. Alla ska ha en låda. När inget går som det ska, då ska man ha en låda. För man måste ju överleva, och för att göra det så behöver man sin låda. Tryck ner det, med våld om du måste, ner i din låda. Alla problem, minnen, känslor, bekymmer. All den där vätskan som sipprar ut från dina ögon. Låt vätskan dränka all material i din låda, låt dem dö. Försök. Det är så jag måste göra, eller rättare sagt, det är så jag gör. Om jag skulle tänka på det varje dag, varje minut och varje sekund som jag egentligen vill, så hade nog mitt tomma inre rum blivit svart. Eller vad vet jag, kanske gult? Du vet att jag vill skrika, du vet hur mycket jag bara vill att du ska hålla om mig och få mig att förstå att jag hör hemma, även här. Att du finns här, att du aldrig kommer göra om det igen. Fast jag vet ju att det hade varit en lögn, du gör det hela tiden. Det vrider och skär sig längre och längre in för varje gång. Sjukligt, jag har tagit det som en självklarhet, det är ju såhär det ska vara. För det har alltid varit såhär, jag har ju gett upp. Det är så självklart så jag pratar inte ens med dig, för det är lättast. Vi kan ju faktiskt inte prata, du och jag. Jag är en del av dig. Vi delar gener, men vi kan inte prata.
Om det ändå vore så enkelt. En låda.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar