This is why hell is underground

Jag minns det som igår...

och jag kommer nog aldrig glömma dessa tider

Fre 13 jul 2007 04:15

Om jag tänker på dig, tänker du på mig då? Tänker du på oss då? För att, ibland förstår jag inte hur man kan umgås med människor som man egentligen hatar. Och det finns dom där konstiga vänskaperna, där man hatar, och älskar personen samtidigt. Det fungerar inte egentligen, men det känns och det finns. Men det är just sånna människor som man tycker är speciella. Dom som inte visar någon respekt, men ändå är så öppna och villiga att älska en. Men det konstiga är att det är alltid de som lämnar en, men det är också de som sakta smyger sig tillbaka. Jag känner dig fortfarande, säg bara till mig att det sliter sönder dig. Säg det, för att jag vet att du inte mår bra. Jag bestämde mig för länge sedan att aldrig gå i någon annans skugga, jag vet faktiskt inte vad jag gör nu. Jag kanske tror att jag är så jävla självständig, men, hur är man egentligen när man är självständig? Jag vet i alla fall inte. Och det är så patetiskt att jag aldrig lär mig. Människor finns inte föralltid, minnen lever inte föralltid. Jag tror att jag lever mitt liv genom minnen, jag vill sluta, men jag kan inte. Jag lever mitt liv, genom mitt gamla. Det hemska är att mitt gamla liv inte finns längre, så vad lever jag igenom egentligen? Och jag vet inte hur jag ska göra nu, för jag har ingenting kvar utav det som jag så jävla gärna vill ha. Allting är så livlöst, ingenting är impulsivt. Jag kan göra någonting åt saken, men jag vågar inte, jag har glömt hur man gör. Jag har sjunkit in i mig själv. Jag frågar mig själv ofta, vart fan är du? För jag vill ha allt det tillbaka! Jag vill i alla fall ha er tillbaka, för, jag har inga andra. Det är det som tynger mig, för det finns ingenting kvar. Inte äns ett leende, inte något slags ögonblick. Jag vet inte hur jag ska få ordning på detta, hur jag ska kunna leva i dessa minnen som jag bygger upp just nu. Jag vill bara att det ska hända, jag vill bara att något ska hända. Jag har stannat upp i allt, det känns som att jag lever i andra världen. Jag väntar på att något ska ske, som jag innerst inne vet att det aldrig kommer hända om jag inte gör något åt saken. Men jag har blivit så rädd, jag har blivit så instängd i mina egna ord. Allt behöver inte vara bra, ja vill bara att något ska vända mig upp och ner, bra eller dåligt, spelar ingen roll. Jag vill bara få känslor tillbaka, jag vill uppleva. Vänd mig upp och ner, dra mig åt alla håll, jag vill bara leva mitt liv. Vänskap, kärlek, hat till ... ingenting. Och jag undrar om du kan se mig i ögonen, och jag undrar hur fan kan du sova om nätterna när vi andra får lida av dina problem. Det konstiga är att jag fortsätter ställa upp, jag ser fortfarande det goda i dig när det är det dåliga som du utstrålar mest. Men jag gör fortfarande vad som helst för dig, fast jag lider av det.

Det konstigaste är att, jag har ingen aning om vem du är?

"Hejsan, jag undrar om - om jag kommer hem till dig med en cykel, mat, musik, kärlek& lite minnen följer du med mig på en liten färd? En färd som tar oss tillbaka till Sommaren 2006, då vi alla träffas igen och varför inte i södra om vädret tillåter oss? Under några kvällar ska minnen återupplivas innan det är för sent, innan allt glömms bort.. Vill inte glömma bort vilka vi var för ett år sedan, vilka vi umgicks med, vad vi gjorde & mest av allt hur mycket alla brydde sig om varandra.. Då man inte ens behövde ringa innan man träffades utan man gick bara och ringde på, åhgud ja vad jag saknar dem.. Vega, kan vi inte ge detta en sista chans innan det är för sent? Jag älskar dig, jag älskar cykel,spott,buskar&våran sommar-06, men det var väl inte slutet? Jag trodde det bara var början på vår “Endless Summer” – så som jag minns det…"