Du styr, jag går. Det är så det alltid har varit, och kommer alltid att vara. Men jag har inte samma nytta utav det längre, jag kommer ju ingen vart.
Efter den fällan skaffade jag gummiband, de höll kvar allt på plats, själen stack inte iväg och växte upp i någon dröm. Jag tackar mina gummiband, ni har hjälpt mig.
Sedan har jag pelare, dem kom till mig för fyra år sedan. De är mina bästa vänner...ja, de är faktiskt mina bästa vänner. Jag kommer alltid kunna luta mig mot dem, för jag vet, de finns alltid där. De bästa är att mina pelare inte är gjorda av sten, de är uppfyllda med kärlek. Tur det, annars hade det gjort ont, att luta sig mot sina bästa vänner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar