Jag har alltid varit skeptisk mot bloggar, men nu sitter jag här ändå. Varför? Ingen aning faktiskt, men man behöver ju inte ha svar på allt här i livet. Men det är väl ganska typiskt 2000 talet, dela med dig av ditt privata liv så mycket du kan. Som att folk skulle vara intresserade av när jag käkar min middag eller när jag kommer hem från skolan? Nä, tror knappast det, och jag tror knappast att någon annan än lilla jag kommer läsa detta. FREAK!
Men det är inte riktigt det jag vill uppnå, jag vill... ja, vad vill jag egentligen? Med Coldplays låt "Trouble" spelandes med högsta volym i mina öron så pågår en snabb sortering av tankar i min hjärna, jag delar på dem, tänker på dem, går igenom dem bit för bit. Jag har kommit fram till att jag vill uppnå lycka. En sorts lycka som jag inte har upplevt på ett tag, den där lyckan som gör att du känner dig oförstörbar och ökänd. Lyckan som får dig att känna dig speciell, jag vill vara någons andetag. Eller, jag vill vara dina andetag. Men det är försent, det är förbjudet. Det kanske till och med inte finns längre, för nu har jag lovat mig själv... och alla andra för den delen att aldrig mer. Men jag ska aldrig tänka på vad som pågår runt dig, jag lär mig att hata dig, man måste skydda sin själ innan den har försvunnit för långt in i skiten. Innan det är försent. Människor varnade mig, jag vet, men jag var fortfarande fast besluten av att hålla kvar. Någon gång måste jag rädda mig själv, utan dig så har jag ju allt. Fast det kanske inte är allt jag egentligen vill ha. Trots detta så vet jag ju, jag vet att jag har gjort allt, jag försökte få ut allt när det inte fanns någonting kvar. You melted my heart to stone.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar